Mina barn tar med sig till tårta till kyrkogården. Deras storebror måste ju också få – av Marie Helena Hiltunen 5 juni, 2020 – Posted in: Betraktelse, Blog, Döden, Livsöden, Love – Tags: , , ,

”Hej Nelio!” ropar min yngsta dotter när vi åker förbi en kyrkogård i Roslagen. ”Det här är inte Nelios kyrkogård”, säger hennes äldre bror. ”Ja men de känner säkert varandra och kan hälsa!” säger min äldsta dotter. 

Jag har fem barn varav fyra är yngre syskon till storebror Nelio som blir 15 år i december. Han är en annorlunda storebror, syns inte på skolgården eller bråkar om vem som fått mest. Nelio hann vara här i fysisk form under fyra månader och elva dagar innan han vände tillbaka. Han dog. Men han är kvar hos oss. På ett annat sätt. 

Nelio är min första son, han föddes med katastrofsnitt och vi bodde med honom på sjukhuset hans tre första veckor i livet. Sedan fick vi ta hem honom på permission. Vi bodde nära sjukhuset. 

Han fick komma hem, alldeles ljuvligt. Det var underbart. Och så var det otroligt tufft. Nelios pappa och jag sov i skift och vakade i skift. De första nätterna hemma sov vi inte mycket. Jag kan inte säga att vi hade någon ”normal” natt under de 4 månader och elva dagar han levde, men vi fick någon slags rytm i återhämtning i alla fall. 

På fyra månader och elva dagar hinner ett nyfött barn använda sin vagn, sin vagga, sina sängkläder, sin bärsele och alla fina små kläder. Han hinner få leksaker, gosedjur, filtar och andra fina presenter. 

Allt det fanns kvar när han inte fanns kvar. Allt det fanns kvar när hans lillasyster kom. Lillasyster, som sen blev storasyster, hade samma vagga, samma bärsele, några av samma kläder och samma leksaker. 

Sen kom en lillebror och en lillebror till och så en lillasyster. Ja du räknade rätt, fem stycken syskon. Och alla fyra efter Nelio, har haft samma första vagn. Och burits i samma bärsele. 

Nelio finns på foton, i våra tankar och samtal, och graven besöker vi ofta. Nelio är storebror som alltid har varit med, men som alla syskon på sina olika sätt uttryckt sorg över, inte har funnits med på samma sätt. 

De funderar över vad han gör. Jag har sagt att man nog kan göra precis vad man vill när man är där, i det som kallas att vara död. Att man är levande och glad och säkert tittar till oss ofta. 

Barnen har sett honom som en jaguar i samma hastighet som oss, springandes utanför bilen. Han antar vilken form han vill. Eller vilken form syskonen vill. Han får en tårtbit till sin gravplats varje födelsedag. Vi firar hans födelsedag och ropar ”Hej Nelio!” när vi åker förbi kyrkogården. 

Och det fungerar nog med vilken kyrkogård som helst, för de känner nog varandra och kan hälsa. 

Marie Helena Hiltunen, fembarnsmamma, författare och psykolog

Efter Nelios födelse följde en tid i Marie Helenas liv med intensiv närvaro där djupaste sorg och förkrossande vanmakt samsades med oanad styrka och oändlig kärlek. Under dessa månader skrev Marie Helena ner reflekterande tankar i diktform tillsammans med korta episoder för att hitta kraft och kanalisera sin sorg, men också för att minnas allt exakt som det kändes. Ett så kort liv blev så innehållsrikt när allt upplevdes i nuet, minut för minut. Allt detta är samlat i boken Öppet hjärta Tomma händer som är en liten och kärleksfullt illustrerad bok med stort innehåll.

Marie Helena har även skrivit Konsten att vara människa där hon delar med sig av sin livsvisdom av hur hon hanterar livets berg-och-dal-bana. Också den mycket vackert illustrerad.