Öppet hjärta och tomma händer – av Marie Helena Hiltunen 22 april, 2020 – Posted in: Betraktelse, Blog, Livsöden – Tags: , , , , ,

Emma frågade om hon kunde ta med sig något. Jag låg på sjukhuset, fastlåst i slangar och dropp.

– Något att skriva i, svarade jag.

Jag hade en veckas arbete kvar på examensarbetet, som jag skrev tillsammans med Emma. Fem års studier vid Umeå universitet för att examineras som psykologer. En vecka kvar.

Jag hade åkt in till sjukhuset höggravid, blödande, strax efter midnatt, den där torsdagen den 1 december. Några timmar senare vaknar jag upp ur narkos, till orden ”Grattis ni har fått en son. Han kommer inte att överleva natten.”

Min son fick namnet Nelio Victor Oscar, de finaste namn jag kunde tänka mig. Och han överlevde natten. Han levde i fyra månader och elva dagar. Och jag levde. Med öppet hjärta. Och jag skrev. Varenda dag.

När han dog blev jag kvar med tomma händer. Med en oerhörd tomhet och smärta, och en samtidig tacksamhet och rikedom.

Min bok Öppet hjärta Tomma händer är både korta dagboksanteckningar från tiden med Nelio och tiden efter, och ord som kom som dikter. Dikter. De kom, hela eller i delar, helt tydliga och klara för mig. Men att våga visa dem för världen? Vem är jag att skriva dikter? Det dröjde många år innan någon annan fick se eller höra det jag visste skulle tryckas i en fyrkantig liten bok.

Jag kan fortfarande inte läsa mina egna texter i Öppet hjärta Tomma händer, utan att tårarna väller upp och rösten tjocknar.

Jag skrev, och skriver, för att få känslor, tankar, upplevelser, det abstrakta, att bli lite mer konkret. För att kunna se det, förstå det. För att se rörelse, riktning, mönster.

När jag skriver ser jag vad jag tänker, jag ser vad jag känner, och jag förstår bättre. Det är som att jag förmedlar mitt inre till mig själv.

I slutfasen av utgivningen av Öppet hjärta Tomma händer, såg jag nästa bok. Under arbetsnamnet Ensam och eländig mejslades Konsten att vara människa fram. Det är min lilla handbok och påminnelse om vem jag är, när jag glömmer bort det.

Jag har efter utgivningen av Konsten att vara människa funderat över om jag borde skriva en uppföljare med namnet Jag vill inte längre vara människa, och jag har bannat mig själv för att jag borde läsa min egen bok oftare. Jag har också varit snäll med mig själv och påmint mig om att det är just den berg-och-dalbanan i livet, som är Konsten att vara människa.

Vad behöver jag när jag mår som bäst och vad behöver jag när jag mår som sämst?

Jag skriver fortfarande varje dag. Vad behöver jag, förutom basbehoven som sömn, mat, kärlek?

Jag behöver något att skriva med, och jag behöver något att skriva i.

Marie Helena Hiltunen, fembarnsmamma, författare och psykolog

Författare till Öppet hjärta Tomma händer samt till Konsten att vara människa.