Den svartaste sorgen och jag låg sked i sängen – av Michael Fernquist 6 maj, 2020 – Posted in: Betraktelse, Blog, Livsöden – Tags: , , , , ,

Hjärnan är verkligen ett nödvändigt men komplicerat ”bihang”. Den reagerar oftast på ett förutbestämt sätt vid svåra och tunga händelser, som den har lärt sig från tidigare erfarenheter, på både gott och ont. Jag har i alla fall lärt mig att inte tro på allt som hjärnan tänker. Eftersom hjärnan även påverkar och framkallar känslor så blev det en märklig och rörig storm i mig när min son Thomas dog efter 5 års kamp mot leukemi.

Jag hade redan från barnsben och i min uppväxt fått lära mig, att är någon ledsen så lämna dem i fred och när du själv är ledsen så gå undan eller upp på ditt rum och stäng dörren eller gör något annat så att du glömmer bort smärtan/gråten. Min hjärna visste redan hur man hanterar sorg. Så för att hantera min sorg efter Thomas, drog jag mig undan när jag var som mest ledsen och hade stort behov av att gråta.

För att undvika att ta tag i min sorg på riktigt så distraherade jag mig med att jobba så mycket som möjligt. Jag gjorde bara som jag hade fått lära mig att behandla sorgen.

Några månader efter Thomas död träffade jag andra föräldrar som förlorat barn i cancer och fann ett enormt stöd i att få prata med dem om min sorg och min son. Men det var med lite skamkänslor jag träffade den gruppen, för tänk om dem jag kände skulle få veta att jag satte ord på mina känslor och grät helt öppet inför andra människor.

När sedan min dotter Natalie dog efter en ridolycka, så hade jag redan ett facit, trodde jag, på hur jag skulle hantera sorgen efter henne. Det var väl bara att göra lika som när Thomas dog, jo men visst. Det funkade i cirka fem månader efter hennes bortgång, sen insåg jag att tiden inte läker alla sår.

Det alldeles för passiva sorgearbete som jag hade gjort när Thomas dog, funkade inte längre nu när också Natalie var död. Gråtande i fosterställning och liggandes sked i sängen med mörkaste sorgen, trodde jag att det endast fanns två alternativ: ta mitt eget liv eller ringa psykakuten och bli fullproppad med massa känslodämpande medel. I denna svåra stund där jag bara kunde se dessa två möjligheter lyckades jag tränga bort hjärnans tankeverksamhet på destruktiva lösningar och inom mig hittade jag en annan väg, nämligen att leva på riktigt.

Jag vände på mig om i sängen och omfamnade sorgen som en läromästare. Genom att acceptera sorgen kunde jag börja min vandring mot ett ”tillfrisknande”. Jag frågade mig själv om vad som behövs för att leva och kom fram till att mat och sova är viktiga grunder för att ha en fungerande kropp.

Efter att levt på dessa grundvalar i två månader, lade jag till promenader. Hjärnan hade naturligtvis behov av att visa mig andra världar, om hur det kunnat vara om det osannolika inte hade hänt mina två barn.

Så att för mig att få skriva ner mina tankar och att sedan läsa det jag skrivit, fick mig verkligen att inse att det osannolika inte bara var sannolikt, utan till och med sant och ett faktum. Det resulterade i min bok ”Fem år på fem dagar” som är en hyllning till livet, mig själv och mina döda barn Thomas och Natalie.

Michael Fernquist: livsnjutare, certifierad sorgbearbetare, författare och snart utbildad behandlingsassistent

Om du vill tala med Michael om sorg, få hjälpa att bearbeta sorg – kanske har du också mist ett barn eller en annan närstående – eller kanske boka en föreläsning om sorgebearbetning – så går det bra att ringa eller sms:a honom på 070 – 26 16 009.

Lyssna på Michael – ur ett inslag på Radio P4 Gävleborg.

Läs om Michael – från Östersundsposten.