Ur dagboken: trettiosjätte dagen på vandring längs El Camino – framme i Santiago de Compostela 3 november, 2017 – Posted in: El Camino – Tags:

12 oktober 2017

Strax innan tolv måndagen den 9:e oktober, vandrade vi in i Santiago de Compostela, med blandade känslor. Glada intill berusning över att vara framme, lättade över att smärtan i de trötta fötterna ska få klinga av, lite tomma och nästan sorgsna över att inte vandra vidare nästa dag. Nästan 83 mil blev det. För mig har vandrandet varit viktigast. Att få röra på kroppen ordentligt, känna hur den sakta blir starkare och lättare, och också med hjälp av de många timmarnas gång få stillhet i tankarna och återhämta en överansträngd hjärna.
Skillnaden mellan att vandra över den torra, flata och 18 mil långa mesetan och att komma in i det kuperade, frodiga Galicien var enorm. På mesetan såg vi två dagar framåt (lätt överdrivet) och bränd mark mot horisonterna åt alla håll. I Galicien vandrade vi sakta in i hösten. En höst där pumporna lyser orangegula på fälten och bönderna staplar majskolvar i visthusbodar på pålar, de för Galicien så typiska Horreos. Tidiga mornar med dimma så tät att vi i pannlampans sken ibland bara såg halvannan meter framför oss och håret var vått som om det vore nyduschat. Gräset som kantade vägkanten gnistrade vitt som nupet av frosten, men det var tusentals tätt sittande skimrande vattenpärlor som reflekterade tillbaka ljuset från pannlamporna. En morgon kom doften av eukalyptus buren av dimman genom mörkret. I det tilltagande ljuset såg vi sedan att vi vandrade i en eukalyptusskog. Jättar med stammar som slutar i elefantfötter. De galiciska lövskogarna var en upplevelse för nordbor som oss. Vägen var ibland täckt av ekollon eller kastanjer. På ett ställe, en het kväll, lät de fallande ekollonen som regn.
De många mötena präglar Camino Francès. Korta spännande möten. Intressanta samtal. En inblick i en människas liv och så möts man kanske aldrig igen. Några vann våra hjärtan, som Ben och Mikayla från Nya Zealand. Hoppas vi ses igen. Om inte, Buen Camino in life! Flera av dem vi mötte gick för att samla in pengar till behjärtansvärda projekt. Som australiensaren Mike som sålt han äger och nu samlar in pengar till ett barnhem i Nepal. Som Sussi och Jenny från Tärnaby som vill stödja Min stora dag för att Jenny av egen erfarenhet vet hur tungt livet kan vara och hur mycket ett ljus i mörkret kan betyda, om så för en enda dag. Som flamländarna Marc och Geert som samlar in pengar för att hjälpa hörselskadade. Och som Nico och hans vän, två unga italienare, som på fem dagar springer de 20 sista milen till Santiago de Compostela, en sträcka motsvarande fem maratonlopp, för att stödja en organisation för handikappade barn och deras familjer.
Efter en natt i Santiago på Alberguet The Last Stamp har vi tagit bussen till världens ände, Finisterre (jordens slut), Europas västligaste punkt, som ligger på en lång udde vid inloppet till en fjord. Fyren utanför Finisterre är många pilgrimers slutmål, man går tre, fyra dagar (87 km) ytterligare från Santiago. Nu ska vi slappa en dag och sedan vandra upp på höjderna på udden, till soltemplet, till fyren och på stränderna. Förhoppningsvis blir det musselsoppa innan vi far hem.
För er som vill veta mer om caminon gick det år 2016 cirka 176 000 personer på Camino Francés. Det finns minst tolv olika pilgrimsleder som slutar i Santiago, bland annat Camino Norte, Camino de Madrid, Chemin de Paris och Camino Portugese. Den längsta är 100 mil, men vissa vandrare börjar hemma och går till en led för att där fortsätta till Santiago. Totalt nådde 278 000 vandrare Santiago på de olika lederna. De flesta av dessa var spanjorer, portugiser, tyskar, fransmän, amerikanare, italianare, engelsmän, irländare och sydkoreaner. Lite fler än 1000 var svenskar. Könsfördelningen var 48 procent kvinnor, 52 procent män. Medelåldern ligger strax över 40 år, men de vanligaste åldrarna är runt 20 år och strax över 60 år. Drygt 91 procent gick, 8 procent cyklade, lite mer än 300 personer red och ett gäng tappra tog sig fram med rullstol. Cirka 12 procent började i Saint Jean Pied de Port som vi gjorde, men den vanligaste startpunkten är Sarria som ligger 10 mil från Santiago vilket är den kortaste sträckan som berättigar till en ”compostela”, ett pilgrimsdiplom. Toppkondition är inget krav för att gå Camino Francés, snarare behövs gott om tid och lite envishet. Skavsår fick jag först typ dag 20, Kia hade ont i hälarna i 3,5 veckor och så fick hon loppbett som gav upphov till en allergisk reaktion med feber och stora utslag som krävde läkarbesök, spruta och medicinering, i övrigt inga större problem. Utav de 36 dagarna hade vi två vilodagar, fyra lugnare dagar med sträckor mellan 8-16 km och resterande mellan 21-35 km.

Nu längtar vi hem till vår familj! ❤❤❤
Må så gott alla! ❤

Kia & Magnus
Heart Dreaming Publishing

Ps: För er som vill vandra någon camino så finns det en fantastiskt kompetent och hjälpsam grupp på Facebook som heter Camino de Santiago – Swedish Pilgrims.