Ur dagboken: tjugoandra dagen på vandring längs El Camino 3 november, 2017 – Posted in: El Camino

25 september 2017

Imorse frångick vi våra rutiner, upp klockan sex, packa och iväg i mörkret runt halv sju. Istället tog vi sovmorgon till sju och åt frukost på härbärget vi sov på, Albergue Santa Maria de Carbajal, drivet av nunnor från Benediktinorden. Åtta vandrade vi ut över det kullerstensbelagda torget utanför, förbi duvornas dryckesfontän och vidare in i de ljusnande gränderna innanför de medeltida murarna i de gamla delarna av León. Kvällen innan satt vi på ett café och såg hur uppklädda stadsbor gjorde stan, avnjöt tapas tillsammans och konverserade livligt vänner emellan. Långklänningar, kjolar, kostymer, vita skjortor, finbyxor, högklackat, blankborstat, färgstarkt, mode, personligt, hand i hand som det gamla paret, hon i röd åtsmitande klänning med midjeskärp med stort spänne, han i gröna chinos, röd skjorta, vita hängslen, röda converse och stråhatt, som stannade upp och kysstes kort på gågatan, och i armkrok som modern och dottern i frasande långkjolar och en strävhårig nyfiken tax i koppel runt dotterns arm – vackert att se en söndagskväll.
I väntan på att apoteket skulle öppna för inköp av skavsårsplåster, magnesium för vadmusklerna och massageliniment för ökad blodgenomströmning hittade vi en hotellbar där vi över färskpressad juice och café con leche bokade flygresan hem.
León är en av hållpunkterna på vandringen längs Camino Francés, staden markerar nämligen slutet på den arton mil långa mesetan, en vidsträckt högplatå som många hoppar över på grund av det monotona, och på sommaren dallrande heta, landskapet. Ofta ser man den vita grusvägen sträcka ut sig mot horisonten, inte sällan spikrakt, omgiven av åkermark utan slut där skörden redan är bärgad. Fält med svartnande nickande solrosor, alla vända åt samma håll, som i samfälld bön, tillhör de få avbrotten. De naturliga träden är få. På några ställen har man planterat träd på den södra sidan av caminon för att skugga och skydda pilgrimerna från solen. Mesetan har trots allt sin charm med det torra, vittrande landskapets alla toner av patinerat guld, koppar och mässing, tegelröd fårad åkerjord, ljusgråa och gråvita bergarter som går i dagen och de vissnade växternas spektrum av gulvitt, brunt och beige. Bara några få himmelsblå cikorior och piggt gula fibblor lyser i vägkanten. Att växterna till stor del har blommat över märks på frånvaron fjärilar. Sommartid gissar jag att det är mängder, men nu har jag bara sett ett tjugotal på lika många dagar. Den vackraste av dem är apelsingul, ren bevingad glädje när den fladdrar förbi. De djur vi annars har sett är små ödlor som rasslar runt i de torra löven och gräshoppor som hoppseglande flyr undan våra steg på vägen, och så en del kretsande rovfåglar, ensamma kråkor, korpar med mer melodiska läten än våra hemmavid och så svärmar av småfåglar, så lätta att de kan sitta på vajande strån.
De sista milen på mesetan har känts rejält i fötterna. Vi gjorde för långa dagsetapper, i regel mellan 27 och 34 km, och gick dessutom för fort bitvis, mellan 4,5 och nästan 6 km i timmen, särskilt på mornarna. Nu har vi lugnat ner oss lite, tagit två kortare dagsetapper, startar långsammare och funderar åtminstone på en vilodag. Kia har skickat hem sina kängor och alternerar nu mellan två par nyinköpta skor, vandringssandaler och joggingskor där hon lagt i en gelesula. Förhoppningen är att hälarna ska göra mindre ont. Själv har jag ett mindre skavsår på hälen som hålls i schack med compeed och en mellantå på vänsterfoten som domnar. Jag tyckte att det räckte med att köpa storlek 46 på kängorna, när jag normalt har 44/45, men fötterna, särskilt vänsterfoten har svullnat mer än beräknat. Skulle ha köpt en 47:a och en 46:a. Problemet är inte konditionen, utan att vänja fötter, hälsenor och vader vid långa sträckor med den extra tyngden från packningen.
Tidigt på morgonen för tre dagar sedan passerade vi Terradillos de los Templarios, orten som var ett starkt fäste för tempelriddarorden, och som sägs markera att vandraren nått halvvägs till Santiago de Compostela om färden inleddes i franska Saint-Jean-Pied-de-Port. I skrivande stund har vi enligt kartan gått smått overkliga 50 mil, i verkligheten några till, och nu återstår 29 mil. Med mesetan avslutad går vi nu in i ett mer varierat landskap och om fem, sex dagar ska vi komma in i det gröna bördiga Galicien, där det tydligen regnar en skvätt varje dag. Man lär säg att uppskatta det som är. Att gå i gruset en stund på vägkanten, istället för på den platta vägen, för att massera tår och fotvalv. Att fötterna är mindre ömma. Att vila på en bänk längs vägen. Att dricka vatten i skuggan. Och man lär sig vara med det som är. Att dela rum med många. Våningssängar som knirkar. Snarkningar i kanon. Folk som går upp för att kissa på natten. Kvinnor på herrarnas toalett, och män på kvinnornas. Att det finns toapapper. Att man hade ett i fickan. Att man var ensam när man smet in till båset intill för att kolla om det fanns papper där istället. Prydheten har trubbats av lite till. Alla är på samma väg. Alla har samma behov.
En märklig notering har jag gjort, i de ståtliga monumentala katedralerna ryms konstverk efter konstverk, staty efter staty, guldföremål jämte silververk, i rum där de välvda taken och sirliga kupolerna svingar sig högt ovanför, i det regnbågsfärgade ljuset från de enorma glasmosaikfönstren, på väggar och golv vars minsta ytor är översållade med mönster, infattningar, målningar, reliefer, stuckaturer, dekorlister, pilastrar och pelare, där många gånger till och med dekoren är dekorerad, där mitt i allt detta gyllene överdåd, på en yta av 2 x 2 meter, av tiotusentals kvadratmeter, fann jag detta så ytterst märkliga, en oputsad av fukt lätt marmorerad grå yta, helt tom. Jag blev stående länge där. Var detta ett hemligt budskap? Kanske till och med svaret på meningen med livet? I en tillsynes kronisk rädsla för tomhet så fanns den bara där. En liten grå yta. Infångande, trollbindande. Jag häpnar än.

Magnus & Kia
Heart Dreaming Publishing