Ur dagboken: tionde dagen på vandring längs El Camino 3 november, 2017 – Posted in: El Camino

13 september 2017

Sträckorna har blivit längre. De fyra senaste dagarna har vi vandrat något mer än tio mil, som mest 31 km under en dag. Från att ha gått i grönskan på och nedanför de regn- och livgivande bergen där kreaturen dominerade, klangen från klockorna hos stora fårhjordar, kor och på hästar hördes nästintill överallt, så vandrar vi fram i jordbrukslandskap där det mesta av grödorna redan skördats. Jorden ligger tegelröd i de många och ofta vidsträckta vindruvsodlingarna, påfallande ofta belägna på sluttningar. Klasarna är sprängfyllda av små och himmelskt söta, djupblå druvor. Ja, vi har nallat några stycken. Igår såg vi en liten ”druvskördare” åka över en rad med vinstockar, skörda klasarna och spotta ut den lilla stammen druvorna sitter på. Olivplanteringar är ofta granne med druvodlingarna. Som älskare av oliver tog jag givetvis en oliv från ett träd. Absolut inte gott, men nu vet jag det.

I Najera sov vi på det lokala volontärdrivna härberget. 90 personer delade rum. Alla i tvåvåningssängar. Lite av känsligheten slipas av. Folk knallar omkring i trosorna eller i kallingarna. Vi är ju ändå vänner på samma väg liksom

Nu sitter vi i kvällssvalkan på innergården till härbärget Abadia Cistercienses, drivet av nunnor från den katolska Cisterciensorden. Gräsytor, kläder på tork, en vit marmorstaty av Maria med blommor framför och ett fikonträ med mogna fikon är vår kvällsmiljö. Svalungarna har tystnat, men duvorna kuttrar fortfarande. De andra pellegrinos (pilgrimer) har antingen gått till sängs eller så umgås de här, speciellt de yngre, i trädgården eller i köket. Nya vänner. Många skratt. Lite vin. En delad måltid. Det gör vandringen lättare. Och vandringen har blivit en rutin. Upp klockan sex, packa, tejpa fötterna och fylla på vatten, sedan iväg vid halvsju. I skenet från pannlamporna går vi ur sovande städer, söker efter gula pilar och snäckskal som visar vägen, ser mörkret övergå i grådask, hör tupparna markera gryning, för att sedan få ljuset från soluppgången i ryggen. Vi går hela tiden från öster till väster, mot Santiago de Compostela. Solbrännan blir därför ganska ensidig och vänstervriden. Hittills har vi vandrat i snitt sju timmar per dag inklusive pauser, men gårdagens värme och tre mils vandring krävde över nio. Väl framme möts vi ofta av tysta städer, stängda butiker och folktomma gator, vi anländer i siestan, där vettigt folk tar det lugnt inomhus. Sängen är det som lockar mest och en timmes slummer, men en någorlunda strikt procedur är nödvändig innan. Först – duscha och ta hand om fötterna, lufta, massera och smörj. Sedan tvätta dagens strumpor, underkläder och tröja. Ut på sträck med dem om det är sol, annars i plastpåse för att hänga på ryggan på tork dagen efter. Underkläder som slänger och dänger på folks ryggsäckar är en vanlig syn. Därefter stretching, utan den blir det tufft dagen efter, vader, hälsenor, lår, rumpan, rygg och axlar. Kia har ett personligt yogaprogram avsett för denna resa som hon följer, utformat av Lisa Norman i Gästrike-Hammarby.

Tidig morgon. En lång dammig vägs ände. Först är byn en svart prick i grådagern som till slut avslöjas av sitt högt belägna kyrktorn. Sedan får byn siluett och så växer huslinjerna fram. En process som är som en magnet, för någonstans därinne, förmodligen på en trång gata eller vid ett litet torg, vid slutet av en lång uppförsbacke, ligger förhoppningsvis ett morgonöppet café.

Skorna har funkat bra. Vi köpte för stora skor för fötterna svälla i, men nu är de på gränsen ändå. Kia har inhandlat ett par lättare skor att variera med, jag håller mig till extra säkerhetstejpning på utsatta ställen så länge. Från början var mina skor blå och Kias bruna, nu har båda paren samma gråa nyans. Särskilt tydligt syns det i skoställen i entréerna till härbärgena där alla pellegrinos lämnar sina vandrarskor. I början var skohyllan en färgkaskad där man kunde fascineras av hur många skomärken det finns, nu står där rader med anonyma, grådammiga skor. Staden vi är i nu, Santo Domingo de la Calzada, har anor från 1100-talet och lär ha grundats av en man som skyddade pilgrimer. På vägen hit passerade vi igenom storstäder som Pamplona, Estrella och Longroño (huvudstad i Riojaområdet), mindre städer som Puente de la Reina och Navarrete, och en hel del byar. I de flesta har vi tagit en paus. Ofta med kaffe eller färskpressad apelsinjuice. Att sitta där på utomhuscaféet, lufta fötterna och se på folk är en oväntat skön njutning. Det enkla blir det stora ibland. Vi har hela tiden berg och bergskedjor i siluett runt oss, både i norr och i söder. Ibland också i väster, men de går vi över eller runt. Imorrn drar vi vidare, kanske tar vi en kortare vandring och stannar tidigt, fötterna behöver lite vila nu. 21 mil gjorda, mer än en fjärdedel av caminon. Vi har roligt och möter nya vänner. Saknar dock våra små därhemma.

Kram till alla!

Magnus & Kia, Heart Dreaming Publishing